Samhälle Åsikt
Nytt extremismavslöjande i Vänsterpartiet
Skandalerna i Vänsterpartiet har duggat tätt under hösten och vintern. Daniel Schatz hittar ännu ett nytt exempel och frågar sig hur länge partiledningen tänker nöja sig med kosmetiska tillsägelser – och hur länge partiet är en legitim samarbetspartner.
Vänsterpartiets oförmåga att göra upp med antisemitism och terrorromantik är inte längre ett undantag. Det är ett mönster. Under hösten har avslöjandena duggat tätt – men partiledningen väljer fortfarande till stor del att tiga.
Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas (V) hamnade nyligen i fokus efter att ha delat en grovt antisemitisk bild på sociala medier. Budskapet var tydligt: sionistiska judar kontrollerar världen genom medier, banker och politiskt inflytande. Bilden återgav en klassisk konspirationsteori – en hand med Israels flagga styr USA, som i sin tur manipulerar marionettstater som Tyskland, Storbritannien och Frankrike.
Reaktionen från partiet? Ingen uteslutning. I stället fick Delgado Varas en skattefinansierad ”time out” – ett begrepp som inte existerar inom ramen för riksdagsuppdraget. Hon har i dag lämnat riksdagsgruppen men är fortsatt medlem i partiet och sitter kvar i partistyrelsen.
Delgado Varas har i dag lämnat riksdagsgruppen men är fortsatt medlem i partiet och sitter kvar i partistyrelsen.
När partiledningen till sist markerade mot inlägget, utbröt ett uppror. Över 1 000 medlemmar, 20 partiföreningar och flera riksdagsledamöter protesterade. Utrikespolitiske talespersonen Håkan Svenneling (V) beskrev Delgado Varas som en ”grym kamrat”. Kollegan Daniel Riazat (V) kallade partiledningens agerande ”en av de största skandalerna i vårt partis moderna historia”. På en stödmanifestation i hjärtat av Stockholm upprepades antisemitiska konspirationer från scen.
Men Delgado Varas är inte ensam.
Jag var bland de första att uppmärksamma att riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow (V) kallat Israels ambassadör i Sverige för en ”sionistisk lögnare” – en retorik som annars återfinns i den yttersta extremhögern. Han har gillat inlägg där det påstås att judar och frimurare styr världen – ett klassiskt motiv i antisemitisk propaganda. Trots detta sitter han kvar som ordförande i riksdagens civilutskott, Vänsterpartiets tyngsta post.
Anfal Mahdi, oppositionsråd i Malmö (V) och ledamot av partistyrelsen, gjorde gällande efter Hamas massaker den 7 oktober – där över 1 200 israeler mördades – att ”Gaza har just brutit sig ut ur fängelset”. Ett uttalande som kan uppfattas som en hyllning till massmord. Även hon sitter kvar i partiets högsta ledning, utan åtgärd från partiledningen.
Och nu kan jag göra ytterligare ett avslöjande.
Ingrid Mattiasson Saarinen, som i helgen valdes till kommunalråd för Vänsterpartiet i Helsingborg, har deltagit i evenemang arrangerade av Grupp 194 – en organisation med rapporterade kopplingar till den marxist-leninistiska terrorgruppen Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). På bilder publicerade på sociala medier poserar hon därtill med utmärkelser prydda med Palestinakartor där Israel är utraderat.
DFLP mördade den 21-årige gästarbetaren från Tanzania, Joshua Mollel, under terrordådet den 7 oktober. Namnet på DFLP:s väpnade gren – Nationella motståndsbrigaderna – återfinns klottrat på husväggar i Kibbutz Be’eri, där Liel och Yannai Hetzroni, 12 år gamla, tillsammans med sin faster Ayala, 73, fördes bort och sedan mördades.
Hadrous hyllar terroristen Dalal Mughrabi, som 1978 ledde en massaker där 38 civila israeler, inklusive 13 barn, mördades.
Grupp 194 har gästats av Vänsterpartiets Europaparlamentariker och tidigare partiledare Jonas Sjöstedt, och letts av Ali Hadrous – tidigare toppnamn för V i Landskrona. På sin Facebooksida hyllar Hadrous terroristen Dalal Mughrabi, som 1978 ledde en massaker där 38 civila israeler, inklusive 13 barn, mördades. Han hyllar även Fatima Bernawi, som placerade en bomb på en biograf i Jerusalem, och Nasser Abu Hamid, ledare för Hamas väpnade gren. Hadrous valdes in i kommunfullmäktige via personkryss och satt i den lokala partistyrelsen, men lämnade partiet självmant. Någon uteslutning blev det aldrig. När journalister sökte honom, svarade han att de ”tjänar den globala sionismen”.
Extremistkopplingarna slutar inte där. Kristofer Lundberg, tidigare V-ordförande i Angered, har uttryckt stöd för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och dess väpnade kamp. Vid en Palestinademonstration i Göteborg förklarade han att ”den palestinska motståndsrörelsen behöver vapen för att kunna resa motstånd mot sionisterna”. På Vänsterpartiets årsmöte i Angered förra året förmedlade han en hälsning från PFLP som tackade för partiets solidaritet. Det dröjde lång tid innan han uteslöts.
Jag har tidigare visat hur Vänsterpartiet, via sitt biståndsorgan VIF, kanaliserade 12,5 miljoner skattekronor till samarbetsprojekt med DFLP, andra terrorgrupper och icke-reformerade kommunistpartier inom ramen för Sidas partibistånd. Nästan 5 miljoner gick direkt till DFLP och andra palestinska vänsterpartier. Tanken att svenska skattemedel kan ha bidragit till massmord och kidnappningar är svindlande.
DFLP var involverat i mord långt innan stödet från Vänsterpartiet anlände. Organisationen är mest ökänd för Maalot-massakern 1974, då 85 judiska skolungdomar togs som gisslan och ett tjugotal mördades. Så sent som 2014 avfyrade DFLP militära gren raketer mot civila mål i Israel. Trots denna välkända bakgrund valde VIF att stödja DFLP i över 15 år, med start 2001.
Om en riksdagsledamot från Vänsterpartiet hade spridit nazistisk propaganda, hade konsekvenserna varit omedelbara. Men när rasism, extremism, antisemitism och terrorromantik uttrycks inom ramen för Mellanösternkonflikten, tycks det vara acceptabelt i Sveriges självutnämnt ”mest antirasistiska parti”.
Nooshi Dadgostar har ännu inte påbörjat arbetet med att rensa i det egna huset. Första steget är att erkänna att det är smutsigt – och sluta sopa problemen under mattan. Så länge partiet utdelar kosmetiska tillsägelser i stället för att rensa ut extremister och terrorromantiker, kvarstår frågan till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet: Hur länge tänker ni fortsätta betrakta Vänsterpartiet som en legitim samarbetspartner?