Utblick Krönika
Putins krig bygger på historieförfalskning
Ryssland har sedan 1500-talet tillskrivit sig uppgiften som civilisationens frälsare. De i väst som inte godtar denna särställning kan i den ryska propagandan avfärdas som nazister, skriver Fredrik Segerfeldt.
I dag är det den nionde maj, dagen för den stora paraden på Röda torget i Moskva, för att fira segern i andra världskriget. Ett krig som i rysk historieskrivning heter ”stora fosterländska kriget”, inleddes 1941 och involverade två länder: Nazityskland och Sovjetunionen.
I Ryssland spelar historien en viktig roll, inte minst för den egna identiteten. Särskilt har förfalskning av historien, vilket den brittiska forskaren Jade McGlynn tydliggjort i boken Memory Makers (2023), blivit en integrerad del av Putins styre. Det är numera ett lagbrott att förneka eller förminska den ryska insatsen under andra världskriget.
Ryssland har åtminstone sedan 1500-talet haft en messiansk självbild som gett landet en central roll i världen. Först var man ett tredje Rom. Efter att det andra Rom, Bysans, år 1453 hade fallit till osmanerna var man hem för den enda sanna kristendomen. Det föll nu på Moskva att rädda resten av världen från helvetet. Ett ryskt civilisationsuppdrag utvecklades, en egen version av den vite mannens börda. Det var ur detta perspektiv som det lilla moskovitiska furstendömet kunde växa till ett av världshistoriens största imperier.
I bägge fallen handlade det om samma ryska messianism, om än med två olika ideologiska innehåll.
Det var också ur denna tankevärld som den sovjetiska supermakten växte fram som imperiets efterträdare. Ryssarna betedde sig fortfarande likadant, men i stället för Jesus var det Marx som stod för frälsningen. I bägge fallen handlade det om samma ryska messianism, om än med två olika ideologiska innehåll.
Och nu är det historien – med segern i andra världskriget i främsta rummet – som tillsammans med den påstått egna, antivästliga civilisationen ger Ryssland en så stark särställning och roll i världen att landets väpnade styrkor har rätt att döda och lemlästa, att våldta och förnedra, att kidnappa och fördriva.
I västvärlden ser vi ofta andra världskrigets östfront som en kamp mellan två totalitära ideologier. Vilket det naturligtvis också var. Men det är inte så Vladimir Putin framställer kriget, och det var – kanske något mer förvånande – inte heller så Josef Stalin beskrev det. I stället ramade den sovjetiska ledningen in kriget som en kamp för det ryska fosterlandet. Bolsjevikerna visste nämligen att kommunismens klasskamp inte hade någon möjlighet att mobilisera tillräckligt med motståndskraft för att kunna besegra nazisterna.
Den ryska benämningen av tvekampen mot tyskarna är en öppen flört med försvaret mot Napoleons invasion nästan 130 år tidigare, som kallas fosterländska kriget. I det tal som Stalin höll i samband med Röda arméns parad på Röda torget i Moskva precis efter den tyska invasionen uppmanade han trupperna att hämta inspiration från ”våra stora förfäders” militära hjältar, och lyfte fram berömda ledare från den ryska historien. Det var det ryska folket, inte arbetarklassen eller kommunismen, som stod mot nazisterna. Vilket Stalin också direkt efter kriget klargjorde i en berömd skål:
Det ironiska i denna historia är att Ukraina drabbades långt mer än Ryssland under andra världskriget.
Jag dricker i första hand till det ryska folkets hälsa eftersom det är den mest framstående nationen av alla nationer som utgör Sovjetunionen […] Jag föreslår en skål till det ryska folket inte bara för att det är det ledande folket, utan också för dess klara sinne, stabila karaktär och tålamod.
I sin skruvade historieskrivning lyckas på något sätt den ryska propagandan använda det ryska folkets uppoffringar under andra världskriget för att motivera invasionen av Ukraina. Det är därför ett av målen för den ”särskilda militära operationen” är att ”avnazifiera” landet. Det handlar om samma strid som då. Att Ukraina styrs av en jude och att de högerradikala partier som finns i landet inte ens får tillräckligt med väljare för att komma in i parlamentet spelar mindre roll. En nazist är nämligen alla västerut som inte accepterar Rysslands globala särställning.
Det ironiska i denna historia är att Ukraina drabbades långt mer än Ryssland under andra världskriget. Över hälften av alla civila sovjetmedborgare som dog var ukrainare. 1945 hade Ukraina förlorat sju miljoner invånare, motsvarande femton procent av befolkningen, och landet låg i ruiner. Så med denna logik borde Ukraina ha invaderat Ryssland, snarare än tvärtom.
Att vara med vid dagens parad utanför Kreml är inte bara att uppmuntra historieförfalskning. Det är också att legitimera slakten av civila i Butja, att säga ja till att Mariupol jämnats med marken och att omfamna de ryska terrorbombningarna. Att Serbiens president Aleksandar Vucic ska närvara kanske inte är så förvånande, men att Robert Fico, premiärminister i EU- och Nato-landet Slovakien, står med på deltagarlistan är inget annat än en skandal.